Wednesday, 23 May 2018

looking closer

Not long ago I shared a post about #lookclosely - a hashtag I am using often on instagram..
the post, you can read here - the Story of Looking Closely  where I share the benefits ofslowing down and noticing the small things...

But what I realised today is that even when we slow down we still miss things... but what was interesting is that I got to see on the photographs afterwards...

Usually I take a few photographs of every insect and flower etc - because usually movement and life means one or more are going to be blurred or just off camera...

But what I also like to do with my photos is zoom in on certain parts and look even closer...

So today I noticed when looking closer at the photographs of the hoverfly (which I did not know the name of until after I searched black and yellow insect and compared my photo with those on insect sites... as I could see that this was not a wasp, or a bee... in fact there are lots of insects... over 80 in the same family in the nordic countries alone... the things you learn...
.. so I noticed that, well it was either pooping or laying eggs - and as it did not look that egg like I decided to explore insect poop... and actually found a whole heap (hehehe) of information - that it is called frass - and very beneficial as fertiliser for instance...
When I took the photograph I was aware that the hoverfly was changing shape, mostly because I could see the shadow... but I thought it was the stinger... I was so wrong!!

Suddenly my walk around the lake has been a source of new knowledge... because I slowed down to look closely, then took more time to explore the details of the photos and then take the time to use the internet to find out information to help me understand...
Take the time to learn and explore.
under are the series of photos... and they are taken with my i-phone camera - so no fancy equipment.

Tuesday, 22 May 2018

The story of eating together

In the last 24 hours I engaged in a dialogue in an Australian group about whether or not children should stay at the lunch table when they had finished eating... there were a lot of people saying no and yes...
I am more of a well it depends kind of person...
this was my reply...
"it really does depend... if the child is a fast eater and the others are all terribly slow eaters maybe yes
but if the child is avoiding eating to go do something else (but I know they are hungry, and it will impact them later) then no... they stay at 
the table (and they usually start eating)

I like for the children to stay at the table and we chat... that works once they are verbal... and so that will depend on the group of children you have and not their age... I have had some very verbal 2-3 year olds... then we will chat... but if some children take a long time because they are have a second or third portion, then they can go down...

as I have met some children that will stop eating their first portion if others leave the table and then they are hungry later...

so there is no yes or no answer to this... just a - well I meet the needs and development of the children and the group I work with"
My point being that there is not black and white answer... that we need to reflect on the needs of the children we are working with... maybe it is a group where they can all go down the moment they have finished... but really I think that would be very sad... some of the best conversations I have had with young children (well all people really) have been around the table sharing a meal. Since we should not eat with our mouths full (not just manners, but the risk of choking) then it can be of benefit that children stay after they have finished for a while and talk.
Here in Sweden lunch is a part of the pedagogical day... it is not a break from play and learning but a part of it... children who leave the table early are missing out on so much... but of course at times they will need to - maybe they are too tired to continue - so they need to go to rest/nap straight away, maybe they are socially overstimulated and need a break (I would have mini-tables for two when I saw this was going to happen, as I could see the overload building up)...
lunch time was a time for learning... about trying new foods, experiencing new textures, about math (quantity, numbers, positioning, patterns etc) about nutrition, about language acquisition, about sharing ideas, about connecting with others and creating a safe space for all, about enabling group dynamics...
we would tell stories, play rhyming games, experiment with ideas, share languages (as we did not all have the same home-language - what were things called in your home-language? Which created a sense of belonging  as well as normalising things that were different... Russian, Turkish, English, Arabic and Swedish were all given equal value - and I have worked at places with many more languages than that).

This comment of mine received quite a reaction from a person who thought that keeping children at the table is only about adult control and not children's needs - this same person also said similar things to others that said positive things about staying at the table... this seemed to imply that the question was being asked... not to learn from but for everyone to agree in the same way.

Yes I am in total agreement that we should not be making our work based on our adult needs, and that we should be basing our decisions on the needs of the children - but I do not at all agree with the fact that working with children individually and the group are mutually exclusive ideas.
Having worked philosophically with children from the age of 1 to the age of 13 (most of the time with 1-5 year olds) I have seen the benefits for the individual by forming a community of learners... by supporting he group feeling it is not just me as the adult that sees  each individual child, but every individual sees each other and learns respect for their similarities and also their differences... the joy of diversity.
If the children do not get time to be together in many different forms - lunch is a relaxed social form - then we risk denying the children the right to understand others, value differences and learn the fact we do not have to agree with others but we do need to treat them with respect... and that if we really listen we might learn something new, or change our minds, or help others in their learning journey.

All of these ideas can be found here in various posts in my blog...  about respect, democracy, participation, community, individuals and group, about it not being for the sake of adult convenience...

I was accused of side-railing children's individual needs by the fact that keeping children at the table to help others. But if we want empathic children who practice their empathy - then they also need to be given the opportunities to practice it, and not just go off on their own needs... I think there are far too many adults in the world that are lacking understanding of others needs and focus only on their own rights... I am not at all saying we should sacrifice any of our rights, but we should not sacrifice the rights of others either in the process of my own rights. A democracy is not about doing whatever we choose.. it is about freedom to be who you are AND participation AND responsibility.

In Australia there has been the big discussion about consent... and that it should be taught from the very youngest of age... and I have described in this blogpost/link what I see as consent with preschoolers... and in the exact same way I believe that democracy (which for me includes anti-bias or as we call it in Sweden, norm-aware or norm-critical) should be  a natrual daily part of our work with preschoolers... about creating community, being responsible for each other, for appreciating our similarities and differences...
In her book Eating TogetherAlice Julier argues that dining together can radically shift people’s perspectives: It reduces people’s perceptions of inequality, and diners tend to view those of different races, genders, and socioeconomic backgrounds as more equal than they would in other social scenarios. - The Atlantic (see link to article below)
This is a huge part of why eating together, spending time together is important... for me it would not take much encouragement (not force) for children to stay at the table while others finished off (as long as they we not being an unreasonable length of time eating... then I would say, I see you are taking another portion, the others have already been waiting for some time to go to nap, is it OK for them to leave now - giving the children power... the one left sitting gives consent to the others to leave... not me, the adult, but the children) - anyway back o the table... once the children worked out that sitting at the table was fun there was no need to leave the table unless they were tired, needed to the bathroom or were socially overwhelmed etc - lunches went from just eating together to long leisurely lunches where we chatted in a relaxed way, where we were all equals, adult and children. Sometimes we sat for an hour or more - not by me forcing them... and most days I needed to remind them that we had indeed all finished and were actually now just sitting and chatting...
The groups that had lunches like this were the most stable groups I worked with... the children were much more aware of the individual needs of each other - which also helps shift the power from me to the children... if the children see the individuals within the group I do not have to have the same power to ensure that each individual has space and time to shine... the children are already doing that for each other.

I am, for the record, against children sitting at the table just because that is what you should do - where it is about the power struggle between child and adult, and not about the community of children and their connectedness. I think we need to question every decision we make - why we do circle time or not... why we sit at the table together, why we don't play war (I  think it is an important part of children processing what they see on the news, in films or overhear, or have even experienced). I am not about just doing something because it has always been done, but very much about exploring why do we do this, what are the benefits, what are the risks, what are the drawbacks etc... and to weigh them and then to make the decision I see fits the group I work with... and also the teaching style I have... which is very much about scaffolding the children and empowering the children.

I have learned over the years that letting individuals do what they want based in their initial instincts/needs is not benefitting the children as much as being a part of the group - even on an individual basis... it is not treating the children as robots or factory line ... as I later was accused of by the same person.. it is about creating a community where all can react to all our different needs and not just the teacher (which is a bit of a dictatorship... yes one might think by letting the children do what they want is meeting their needs, but it is not giving them the chance to be empowered - they continue to be looked after by the adult, rather than their peers... which means there is less room for them to take responsibility for thir peers... hence the idea you are taking away power from them).
It strange but there is more individual power in a well functioning group than there is if you get to do what you want... because that means everyone gets to do what they want... and that can clash with what you want

also from the point of view of leaving the table when finished eating...
that child will then be on their own, will miss social interactions which afford learning new things, learning new words, developing the group connectedness etc etc... the will miss out on the shared laughter, shared sustained thinking... if they eat quick and leave it might result in less opportunity to develop self-regulation, concentration etc etc... Yes they might get the satisfaction of a few minutes more play... but for me they lose more than they gain by leaving early...

Below are some more quotes and some links that show the research of benefits of eating together... I am not just basing this on my own observations, but also on the opinions of peer reviewed research.
And my comment was also slammed with a reference to sleep and nap time... which really, as wife to a sleep researcher (professor) I really have read far too much research on the benfits of sleep and nap on the social and cognitive development of children that makes it far too easy to prove that comment was none substantial as an argument for leaving the table when they want... there is a link to a post about sleep and rest included below too...
Children who do not eat dinner with their parents at least twice a week also were 40 percent more likely to be overweight compared to those who do, as outlined in a research presentation given at the European Congress on Obesity in Bulgaria this May. On the contrary, children who do eat dinner with their parents five or more days a week have less trouble with drugs and alcohol, eat healthier, show better academic performance, and report being closer with their parents than children who eat dinner with their parents less often, according to a study conducted by the National Center on Addiction and Substance Abuse at Columbia University. The Atlantic
I included this quote because many children do not get to eat meals with their families... therefore meals at preschool and daycare are even more important as social support for  many children...

Though researchers aren’t sure exactly why it works, several studies have found a connection between eating a meal together and our physical and mental health. The advantages seem particularly strong for kids, who benefit from seeing healthy eating habits and positive communication modelled at the dinner table - United Way Winnipeg

 Social environment – during mealtimes: 
 Independence and self-help skills – encourage children’s self-help skills by encouraging them to choose the amount of food they want to eat. This will foster their self-regulation skills also. Offer facilities that will allow children to easily clean up after meals. 
 Interactions and relationships – use mealtimes with children as an opportunity to promote NQS QA 5 (Relationships with children). For example, 5.1.2 states that ‘every child is able to engage with educators in meaningful, open interactions that support the acquisition of skills for life and learning.’ (The Guide to the National Quality Standard, 2011)  
Bonding with babies - This is particularly important for babies and younger children where so much of the learning occurs around their daily routine, like feeding time. Babies need to feel safe and secure and connected to the person feeding them so ensure the same educator per feed for babies with minimal interruptions. 
 Communication - Allow time for children to communicate with each other through facial expressions, talking, watching and socialising with each other. PSC National Alliance - How to Series

 Health Link BC - the benefits of eating together
Brainfodder: scientifically proved reasons for eating together
Altarum: the benefits of family style meals in preschool... the passing of food, the social interactions etc
Healthy Families BC - eating together at school creates connectness
Australian Department of Health.. mentions the social importance of mealtimes
this is research about the food served in preschools/schools in Australia, UK and Sweden - it is not so much about eating together, but it does add some social context - although it describes preschools as sitting at tables of 10 - I have never in my 20 something years working in preschools in Sweden sat at a table of ten children unless it has been a special celebration meal. Most are 4-7 children with a teacher - so that the teacher can reach and support all the children without the need for standing up and disturbing the rhythm of the lunch.
Better Health, Australia: eating at childcare - this one mentions the benefits of social eating... although I am not sure what they mean by eating/sitting quietly... I assume it means not moving around so much that it poses a choking risk.
sleep and rest - this is a post from my blog, showing the benefits of not only naps but also rest... and that supporting children to rest and wind down is even more important in today's society that seems to fill every second with activities, to the point that many children are no longer comfortable with their own inner voice (I mean car journeys etc were once a time of day dreaming, now they are filled with screens). Some settings have mindfulness lessons, we had rest time as a kind of mindfulness... a time to slow down, to listen to your own thoughts and feel comfortable with your own thoughts. Some children needed help with this, mostly through their parents learning that it was OK for the child to say rest time is boring... boring for 30 minutes is a temporary thing and the children will soon learn that these 30 minutes can be spent making plans, dreaming, reflecting on the morning or listening to the calm music/story to just chill out... once they got over the boring threshold, they all enjoyed rest time, and afternoons were more creative...

it is about allowing the children to see the joy in sharing a meal together... not making them happy by letting them go of to play... but to awaken that deep joy where learning and relationships can be found

meal times do not have to be boring sit down don't talk... we shook things up and explored why to we eat the way we do, but eating in different ways humous through straws, drinking milk off a plate and a food from a cup/glass... not having chairs, on the floor, sitting on the table... as you can see in the below photos...

and just a little image of the children playing with their stick guns...  we established rules about how to play to keep all safe, and also about consent, as not all wanted too, and that all could change their mind and stop at any given point...

Monday, 21 May 2018

The story of a WORD

(this post is in Swedish after the photograph)

When I first moved to Sweden I not only had to learn a new language but also a new culture... since I came from northern Europe myself I was not expecting much of a difference and I think this is why I suffered a bit from culture shock... Sweden back in 1992 was very different from the UK that I left... I mean Sweden was not even a part of the EU then (which is quite funny at the moment since the UK is in the Brexit process - if only they knew how limited Sweden was back then for choice compared to UK back then, and compared to now)
Language is not just words... it is also culture. A word carries so much history with it, that can be collectively understood and his was a huge problem for me when I first started working in early years settings in Sweden.
The Swedish interpretation of discipline, for example, is more or less exclusively about punishment and is seen as a negative word... which it was not for me... it was about teaching and learning and not at all about punishment... so there was a time when there was a lot of miscommunication, and people looking at me strange until I worked out that they did not understand the word the same as I did.
This has left me with a life-long impact that we need to talk about the meaning of words so much more than what we do as a team of educators... so that we all know we are talking about the same thing when using words... We need to create our own language our own culture and to always make sure we invite people into this and not keep them on the periphery where confusion occurs.. (for all concerned)
I could never understand the side-glances when I used the word discipline... I had simply made the assumption that they interpreted as I did, and they assumed I was a raving lunatic that liked to punish children (hitting in particular seemed to be linked to the word)... which I am absolutely against. I will not hit a child, and I do not believe that punishment is a good form of learning...
How can we ever dig deeper into understanding what learning is, understanding the children etc etc if we are not even understanding each other?

Finding a mutual language is important... what is play... what is competent... what is learning... what is teaching... what is scaffolding... and so many more words all need to be explored as educators in our process to understand children...

När jag först flyttade till Sverige fick jag inte bara lära mig ett nytt språk men också en ny kultur ... eftersom jag kommer från norra Europa själv förväntade jag inte så stora skillnader kultur-mässigt och jag tror därför att jag led lite av kulturchock ... Sverige, i 1992, var väldigt annorlunda från den Storbritannien som jag lämnade ... Jag menar att Sverige inte ens var en del av EU då (vilket är ganska roligt just nu eftersom Storbritannien är mitt i Brexit-processen - om bara de visste hur begränsat Sverige var då jämfört med Storbritannien då och jämfört med Sverige nu)
Språk är inte bara ord ... det är också kultur. 
Ett ord bär så mycket historia, det kan kollektivt förstås och det var ett stort problem för mig när jag började arbeta inom förskolan i Sverige. Den svenska tolkningen av disciplin är, till exempel, handla nästan enbart om straff och ses som ett negativt ord ... vilket det inte var för mig ... det handlade om undervisning och lärande och inte alls om straff ... så det fanns en tid då det fanns en hel del missförstånd, och folk tittade på mig lite konstigt eftersom vi tolkade på olika sätt. Detta har påverkat mig enormt - vi behöver prata om betydelsen av ord så mycket mer än vad vi gör - som ett lag av lärare ... så att vi alla vet att vi pratar om samma sak när vi använder ord ... Vi måste skapa vårt eget språk, vår egen kultur och alltid se till att vi bjuder in människor i detta och inte behåller dem i periferin där förvirring uppstår .. (för alla berördas skull)
Jag kunde aldrig förstå varför folk tittade snett när jag använde ordet disciplin ... Jag hade helt enkelt antagit att de tolkade som jag gjorde, och de antog att jag var en galning som gillade att straffa barn (att slå speciellt tycktes vara kopplad till ordet) ... vilket jag absolut är emot. Jag kommer inte slå ett barn, och jag tror inte att straff är en bra form av lärande ...
Hur kan vi någonsin gräva djupare för att förstå vad lärande är, förstå barnen etc etc om vi inte ens förstår varandra? Att hitta ett ömsesidigt språk är viktigt ... vad är lek ... vad är kompetent ... vad är undervisning ... vad är lärande ... vad är stöttning ... och många fler ord behöver utforskas som pedagoger i vår process för att förstå barn ...

Undervisning i Förskolan - del 7

Det här är den sista delen av mina reflektioner kring skolverkets publikation Undervisning i Förskolan 2018... och ska har fokus på dom två sista kapitlar - den kring "Undervisning i olika Lekmiljöer" och "Undervisning, lek, lärande och omsorg..."

Begreppet undervisning i förskolan är ett ovant begrepp och kan upplevas kontroversiellt av personal som arbetar inom förskolan och föräldrar. En anledning till detta kan vara att ordet undervisning ofta förknippas med förmedlingspedagogik och traditionell skolundervisning. s. 92
Detta är något som både oroa mig samt inspirera mig...
Om vi inte bearbeta ordet undervisning ordentligt och skapa något nytt finns det en allvarlig risk att förskolan blir en mini-skola. Min erfarenhet som en person uppväxt i England och med vänner och familj (min syster) som är lärare i England är att det är väldigt lätt att hamna på skolaktig lektioner på förskolan... och ju mer detta begrepp och idé finns desto svårare det är för lärare och pedagoger att inte glida mer i skolträsket... även dom som är emot det pga systemet. Det är systemet som vill ha mer kontroll med mindre tillit i sina lärare - och undervisning har varit ett bra sätt att kontrollera... "det här ska ni undervisa om"... osv
Jag vill inte hamna där.

Men å andra sidan det finns den möjlighet att förändra vad undervisning är... att vi tolka ordet på nytt och förskolan påverka skolan - så att skolans lärare-ned förhållningssätt få samma öde som dinosaurierna. Det finns då en riktig chans till en demokratisk skola.

När jag lyssnade på barnen i Gästrikevattens barnstyrelse (som jag underlätta genom filosofisk samtal) kring skillnaden mellan skolan och barnstyrelsen... dom var väldigt tydligt att i skolan är det lärare som bestämma medan på barnstyrelsen det är gruppen som bestämma... att i skolan lärare prata på för mycket... medan på styrelsen man prata med...

Jag använder förskolepedagogik med barnstyrelsen - som är nu mellan 9-13.
Dom lär av varandra, vi skratta, vi utforska, ta reda på fakta och vi diskutera tillsammans... när jag se att dom börja fatta beslut på felaktig information exponera jag dom till mer fakta eller en experiment så att dom kan fattas beslut på sanna fakta/information... precis som jag gör med förskolebarnen
Det kräver dialog så att jag fatta hur all förstå, så att jag kan exponera på rätt sätt... inte för enkelt, inte för svårt.

Tänk om denna dialog kring undervisning i förskolan kunde förändra hela skolsystemet.? Jag verkligen hoppas på det... men grejen är jag frukta den första har mer makt... att skolans tradition har en för stark grepp på ordet.

att lärande för hållbar utveckling beskrivs som ett viktigt innehåll i förskolans verksamhet. Barn beskrivs delta i olika aktiviteter som av förskolepersonal relateras till lärande för hållbar utveckling, i vilka barnen ofta beskrivs som viktiga aktörer. s.93
Detta med hållbarhet tycker jag är lite spännande... för det verka användas som en lektion istället som en förhållningssätt. Om vi ska ekologisk hållbarhet som måste vi ställa frågan varje gång vi erbjuder en aktivitet.. kan man erbjuda detta på en mer hållbar sätt?
Vad jag har upplevt i UK och USA (och andra länder) är att undervisning i förskolan också verka leda mer till pinterest aktiviteter... man leta upp idéer på pinterest och andra liknande media och sedan härma lektionen - utan att fråga om den är bra för miljön, om det är relevant för barngruppen eller om man kan göra det på ett liknande sätt men mer hållbar och mer anpassad till den barngrupp man jobba med. Just detta är något som många pedagoger kämpa emot runt om i världen.
Och man kan aldrig säga, så kommer det inte ske i Sverige... för att jag se den redan nu... och ordet undervisning kommer att skapa ett behov av att leta efter lekfylld lektioner.
Detta är anledning till varför jag hålla lek-workshops... så att pedagoger kan utforska lärande i lek - att få en annan synvinkel på ordet undervisning och hur man kan använda den inom förskolan.

Avgörande är att förskollärare och övrig personal har kunskap om och vill utforska vad som är ohållbara strukturer och handlingssätt i verksamheten. s.94

Leken är central för förskolans verksamhet, och det råder inget tvivel om att barn lär medan de leker. Barns frihet i leken och hur rummen organiseras för barns lek och vilket material som är tillgängligt är exempel på frågor som kan diskuteras i relation till undervisning och barns lärande. Utifrån ett vidgat miljöperspektiv kan undervisning innebära att miljön organiseras på ett sådant sätt att den inbjuder till lek och samlärande barn emellan. s.96
Nu sväva jag mellan hurra och o nej igen. Visst är det roligt att man kan erbjuda undervisning genom att organisera rummen - men det här skrämmer mig också. Helt plötsligt sitter vi med all makt... vi ha kontroll över barnens lek genom hur vi forma rummet... ska vi verkligen ha sådan makt? När har barnen makt? När få barn frilek... eftersom det här tyda på vi ha kontroll genom hur vi organisera rummet!
Nu blir det ännu mer viktigt att barnen delta i hur vi organisera rummen om barnen ska vara delaktig i sin egen undervisning/lärande.

I det här sammanhanget kan undervisning beskrivas som de situationer där förskollärare är aktiva med barn med en avsikt att påverka i någon riktning (riktningen kan dock bestämmas av både barnet och förskolläraren). s.100
Det är tydligt att undervisning skiljer från lärande pga detta... lärande kan ske när som helst, med andra barn, i lek, själv - men undervisning kräver en aktiv lärare som ha avsikt att påverka...
viktigt att kommer ihåg är att det inte handla om att bara fylla med fakta och inte bestämma själv vilket riktning man ska ta... men att man samarbeta med barnet... scaffolding (stöttning), not teacher-down.

Jag upplevde att resten av texten kring omsorg och lek sparkade inte några nya tankar utöver dom som jag har redan delat i dom 6 tidigare avsnitt...

del 6
del 5
del 4
del 3
del 2
del 1

Det har varit intressant att läsa Skolverkets publikation - och jag verkligen hoppas att detta är en början på ett nytt sätt inom skolan, och inte bara förskolan.


Friday, 18 May 2018

The Board of Children - Barnstyrelsen

In October of last year I started a project together with Gästrike Water Authority where a group of children formed a "Board of Children".
The aim for Gästrike Water Authority was to learn more about how children learn about water issues, as well as trying to design ways to disseminate water knowledge - to the group and also eventually to others as well.
I was brought on board due to my work with children philosophically and also democratically - to not just create a veneer where adults gave children the impression they were contributing, but to create a genuine space where the children have a real impact. You can read about how the board started - here.

Yesterday was our last meeting before the summer, and we wanted to find out whether or not we had achieved this goal of empowering the children - so our dialogue focussed on their thoughts about the board, was it as they expected, had it impacted their daily lives in any way and also how could we improve it.

In the last 7 months we have met once a month - we have had dialogues and also explored water with aesthetically and with experiments, we have also done a field trip to Uppsala where they have an exhibition about water and sustainability and we went there as "experts" to analyse how effective it was a communicating water/sustainability to children.
When the group started they were aged 8-12, they are now aged 9-13.

Of the ten children nine of them said that participating in the Board of Children had been better than they thought it would be, one of them said it was as they expected. The reason all gave for it being better was that it was not just talking it was also hands on... we then went more into what this "just taking" meant, as one of the children piped up.. "but this kind of talking is fun" (as we have been using a philosophy with children approach).
They made the point that in school they are being talked at - while with the board of children we all talk as equals. They also pointed out that at the Board of Children there has been space to deviate off topic and explore together... funnily enough this is something that I have struggled with, and Patricia (the other leader with Gästrike Vatten) and I have talked about this a lot... do we always keep on topic, how much do we deviate - how much is wasting time and how much is creating that community we need for learning.
I think that the fact we only meet for 2.5 hours a month means we need to create space for the children to connect with each other and not just delve deep into water issues. That through laughter (another point the children raised was important, because we laugh a lot together at the board of children) we are creating trust - through that trust we are creating the space to dare to share ideas and knowledge with each other.
This brings me to another point worth reflecting on... Patricia wondered why none of the children mentioned friends and making new friends as being a part of the process... and I think it is, that although we have created a safe space for the children to express ideas, that adults tend to have a different interpretation of what friendship in childhood is than the children in the middle of that childhood experience.
My son gets infuriated with his teachers that keep on about his friends in school... his point being, they are not my friends, I can't even remember the names of most people in my class, and there are some of them who I really don't like because they are just mean and rude to me and others... why would I call these people my friends? I know who my friends are.
And I think this is the same for the group... they have not yet got to friendship status yet... maybe if we met fora few hours every week then friendships would have formed, but just once a month maybe takes more time for friendships to blossom - especially when we have the age span that we do. The children are certainly friendly with each other... and yes I can see that friendships are forming - especially after spending a day together in Uppsala. This made me think that maybe we need to do a full day meeting earlier if a new board was to ever be formed... to help trust form even quicker... and as the children thought that even more experiments would be a good way to improve the Board of Children then maybe a workshop day of testing experiments would be optimal? When I asked them about how would more experiments help them the answer was, well we would know what works and what doesn't, it would give us an idea of what would work in a classroom with lots of children and what would need small groups... the competence of children.
Back to the friendship idea... the oldest child pointed out that what had surprised her was the fact that it was fun to be with "small kids" (småbarn... usually a word used for preschoolers in Sweden... a word I, personally, avoid because it is more loaded than saying "younger children").
Before the board was formed we toyed with the idea of what sort of age span there would be and how this would impact the group - and the fact that the oldest child has been given the chance to appreciate the competence of the younger children feels like a real win for us as adults, as this was something that we wanted.
if children are to be empowered... they need to see their own power, and not that age impacts power.

I always struggle with my power... as an adult I come to a group of children with more power... and school children are very used to situations in school where they sit and receive the "wisdom" of their elders - ie they are told what and how to learn.
This means that part of my process with the children is to unschool them. And this means exerting my adult power to ensure that this happens - in a way it is a kind of scaffolding. I see them as competent learners... this was also something they commented on themselves yesterday, that they learn from each other, that they all have different knowledge that they can share and expand their own thinking. My scaffolding has been the process of empowerment - firstly to encourage them to talk and share ideas, in the idea that there needs to be space for all  the children to share their thinking (ie a democratic approach) and bit by bit I can take down that scaffolding and they will be able to manage the dialogues, idea explorations and decision making on their own. With the group having different ages this means my scaffolding seems to go up and down - sometimes the older children have the energy to take responsibility to keep it developmentally appropriate for the younger ones... and at other times they do not, and I assume the responsibility, and let their inner younger child shine and play. It means I have to be constantly aware of the balance and try to be responsive to their needs as individuals and group - and this has at times meant challenging their thinking, especially when at times some asked questions, not to find out a myriad of possible answers but with the intention of hearing a specific answer and would not let it go until that answer was heard. For me this is typical school approach to learning... but in this forum we wanted something different for the children and it feels like they have appreciated that.
All of the children have evolved in how much they participate and listen, in how they articulate ideas and also how they appreciate there can be several perspectives.

It has been interesting to hear their opinions - and how we can move forward after the summer. It will give Patricia and myself more food for thought in how to develop this board of children in its final few months... with the hope that it might continue in some form in the future.

this is a link to a film, in Swedish, from out first meeting
and under is another short film of the day in Uppsala...

I oktober förra året startade jag ett projekt tillsammans med Gästrike Vatten där en grupp barn bildade ett "barnstyrelse". Gästrike Vattens syfte med en barnstyrelse var att lära sig mer om hur barn lär sig om vattenfrågor samt att försöka utforma olika sätt att sprida vattenkännedom - till gruppen och även så småningom till andra. Jag blev en del av detta projekt på grund av mitt arbete med filosofi med barn och också demokratiska klassrum - för att inte bara skapa en fasad där vuxna gav barnen det intryck att dom bidra, men för att skapa ett genuint utrymme där barnen har en verklig inverkan. Du kan läsa om hur styrelsen började - här. Igår var vårt sista möte före sommaren och vi ville ta reda på om vi hade uppnått målet om att ge barnen möjlighet att uttrycka sig och ha inverkan - så vår dialog inriktad på barnens tankar om styrelsen, var det som de förväntade sig, om det hade påverkat deras dagliga liv på något sätt och också hur kan vi förbättra barnstyrelsen Under de senaste 7 månaderna har vi träffats en gång i månaden - vi ha haft dialoger och även utforskat vatten estetiskt och med experiment, vi har också gjort ett utflykt till Uppsala där dom har en utställning om vatten och hållbarhet och vi åkte dit som " experter" för att analysera hur effektivt det var att berätta om vatten/hållbarhet för barn.
När gruppen började var de 8-12 år, de är nu i åldern 9-13 år. Av de tio barnen sade nio av dem att deltagande i barnstyrelsen hade varit bättre än de trodde det skulle vara, en av dem sa att det var som de förväntade sig. Anledningen till att alla tyckte att det var bättre var att vi inte bara pratade men att det var hands-on ... vi diskuterade vad "endast prata" menade och då en av barnen berättade .. "men den här typen av prata är kul" (vi har använt en filosofi med barns tillvägagångssätt). De poängterade att de i skolan pratas på - medan vi tillsammans på barnstyrelsen pratar med. De påpekade också att i barnstyrelse har det varit utrymme att avvika från ämnet och prata tillsammans ... konstigt nog är det något jag har kämpat med, och Patricia (den andra ledaren med Gästrike Vatten) och jag har pratat om det här mycket ... ska vi håller till ämnet, hur mycket ska vi avvika - hur mycket tid slösa vi och hur mycket av detta hjälpa till att skapa en gemenskap som behövs för att lära oss.
Jag tror att det faktum vi bara träffar i 2,5 timmar i månaden innebär att vi behöver skapa utrymme för att barnen ska ansluta sig till varandra och inte bara dyka djupt i vattenproblem. Att genom skratt (en annan punkt som barnen tyckte var viktig, eftersom vi skrattar mycket tillsammans i barnstyrelsen) skapar vi förtroende - genom den förtroendet skapar vi utrymmet att våga dela med sig av idéer och kunskaper med varandra. Detta leder mig till en annan punkt som är värt att reflektera över ... Patricia undrade varför ingen av barnen nämnde vänskap som en del av processen ... och jag tror att även om vi har skapat ett tryggt utrymme för barnen att uttrycka idéer, att vi vuxna tenderar att ha en annan tolkning av vad vänskap är inom barndomen än barnen som finns i själva barndomen. Min son blir rasande med sina lärare som fortsätter prata om sina "vänner" i skolan ... Hans poäng är att "de inte är mina vänner, jag kan inte ens komma ihåg namnen på de flesta i min klass och det finns några av dem som jag gillar verkligen inte för att de bara är elaka och oförskämda mot mig och andra ... varför skulle jag kalla dessa människor mina vänner? Jag vet vem mina vänner är." Och jag tror att det här är detsamma för gruppen ... de har ännu inte fått vänskapsstatus än ... kanske om vi träffade några timmar varje vecka hade vänskap skulle bildats, men endast en gång i månaden kanske tar mer tid för vänskap att blomma - speciellt när vi har åldersskillnad som vi gör. Barnen är verkligen vänliga med varandra ... och ja jag kan se att vänskapen bildar - speciellt efter att ha tillbringat en hel dag tillsammans i Uppsala. Det här fick mig att tro att vi kanske behöver göra en heldagsmöte tidigare om en ny styrelse någonsin skulle formas ... för att hjälpa tillit forma ännu snabbare ... och eftersom barnen trodde att ännu fler experiment skulle vara ett bra sätt för att förbättra barnstyrelsen är kanske en workshop-dag med experiment en bra idé? När jag frågade dem om hur skulle fler experiment hjälpa dem var svaret, "vi skulle veta vad som fungerar och vad som inte gör det, det skulle ge oss en uppfattning om vad som skulle fungera i ett klassrum med massor av barn och vad skulle behöva små grupper" ... snacka om barnens kompetens. Tillbaka till vänskapsidén ... påpekade det äldsta barnet att det som hade förvånat henne var det faktum att det var kul att vara med "små barn" (ett ord jag, personligen, undviker eftersom det är mer laddat än att säga "yngre barn"). Innan styrelsen bildades lekte vi med idén om vilken typ av åldersskillnad det skulle finnas och hur det skulle påverka gruppen - och det faktum att det äldsta barnet har fått chansen att uppskatta de yngre barnens kompetens känns bra för oss som vuxna, eftersom det var något vi har eftersträvt. Om barn ska ha befogenhet ... behöver de se sin egen makt, och inte att åldern påverkar makt. Jag kämpar alltid med min makt ... Som vuxen kommer jag till en grupp barn med mer makt ... och skolbarn är mycket vana vid situationer i skolan där de sitter och tar emot sina "äldres visdom" - det vill säga de får veta vad och hur man lär sig. Det innebär att en del av min process med barnen är att "unschool" dom. Och det betyder att jag utövar min vuxna makt för att se till att det här händer - det är en slags ställning (scaffolding). Jag ser dom som kompetenta elever (learners... don't like that I cannot find a good word in Swedish for this)... det var också något de kommenterade sig själva igår, att de lär sig av varandra, att de alla har olika kunskaper som dom kan dela och utöka sitt eget tänkande. Min ställning/scaffolding har varit en "empowerment"(bemyndigande is how it wants to translate that right now) process - för det första att uppmuntra dom att prata och dela idéer, samt tanken att det måste finnas utrymme för att alla barn ska kunna dela sitt tänkande (det vill säga ett demokratiskt förhållningssätt) och ibland kan jag ta ner den ställningen/scaffolding och dom hantera sina egna dialoger, idéutforskningar och beslutsfattande på egen hand. Med en grupp som har olika åldrar innebär det att min byggnadsställning/scaffolding verkar gå upp och ner - ibland har de äldre barnen energi att ta ansvar för att hålla det utvecklingsmässigt lämpligt för de yngre ... och andra gånger gör de inte, och jag antar ansvaret och låt barnets "inre yngre barn" skina och leka. Det betyder att jag måste vara ständigt medveten om balansen och vara lyhörd på deras behov som individer och grupp - och det har ibland inneburit att jag utmanar deras tänkande, i synnerhet när det ibland är kring frågor som ställs inte får att ta reda på en mängd möjliga svar men med avsikt att höra ett specifikt svar och inte låta det gå förrän det svaret hördes. För mig är detta en typisk skolförhållningssätt till lärande ... men i detta forum ville vi ha något annat för barnen och det känns som om de har uppskattat det. Alla barn har utvecklats i hur mycket de deltar och lyssnar, i hur de formulerar idéer samt hur de uppskattar att det kan finnas flera perspektiv. Det har varit intressant att höra deras åsikter - och hur vi kan gå vidare efter sommaren. Det kommer att ge Patricia och jag själv mer att fundera på hur man utvecklar denna styrelse för barn under sina sista månader ... med hopp om att det kan fortsätta i någon form i framtiden.

Tuesday, 15 May 2018

Prism of knowledge - undervisning som ett prisma

This post is reflecting on how we view knowledge and how we can teach knowledge and interact with others with the aim to learn more. Yesterday I was given an interview with Karen Barad to read, with the suggestion that I might appreciate the thinking... and I really did. It got my brain doing somersaults and trying to find the words to describe the way I think. As the word "reflection" never quite seemed enough to describe the process - and yet it is the word that is used, especially within the Reggio Emilia approach - to reflect on thinking, to reflect on pedagogy and even with the children with the use of mirrors to reflect their play.

The first part of the interview that got my brain firing is when Karen Barad started talking abut critical thinking. Recently I engaged in a dialogue with Tom Drummond about critical thinking, which ended up being a blogpost where I started pulling apart what I thought I knew and tried to examine what it is I believed was important with critical thinking - you can read the post - Critical Doubt

So for me to suddenly read another way of seeing critical thinking... connecting it to the concept of critical mass... excited me... especially as it seemed to link in with my thoughts about connecting dots... Story of a Dot where it is about bringing all those ideas together - not necessarily in a neat, organised way, but organically, how an idea can be the start of a chain reaction of connections - one idea to another, to an experience to knowledge.

Latour suggests that we might turn to Alan Turing’s notion of the critical instead of critique (Turing 1950), where going critical refers to the notion of critical mass—that is, when a single neutron enters a critical sample of nuclear material which produces a branching chain reaction that explodes with ideas. As a physicist I find this metaphor chilling and ominous. Instead, building on a suggestion of Donna Haraway, what I propose is the practice of diffraction, of reading diffractively for patterns of differences that make a difference. And I mean that not as an additive notion opposed to subtraction, as I will explain in a little bit. Rather, I mean that in the sense of it being suggestive, creative and visionary.

When it comes to light there are also the words refraction and diffraction - not just reflection. When I read the above I immediately saw an image of myself as a prism (refraction) where light (knowledge) shines through me and a refract it for the children to explore. I do not want to just offer one version, but to be able to explore the whole light (and I am also aware that we as humans cannot see a full spectrum with our naked eyes... that fishes see more colours than we do... that blows my mind... the idea that we simply cannot see everything as it truly is).
I also see the child as the prism... that I can shine light and the child reveals a rainbow... not just my adult view of childhood, but that I need to take the time to understand all the colours, the complexity and how the prism works.
I can also see the project as a prism... that we shine light on the project for us all too learn... giving equal value to all the colours that refract (even if we might have favourite colours) and getting the opportunity to explore the whole - not just what we already know. 
So refracting ideas seems quite appealing.

As Donna says, “diffraction patterns record the history of interaction, interference, reinforcement, difference. Diffraction is about heterogeneous history, not about originals. Unlike reflections, diffractions do not displace the same elsewhere, in more or less distorted form, thereby giving rise to industries of [story-making about origins and truths]. Rather, diffraction can be a metaphor for another kind of critical consciousness.” 
“Matter feels, converses, suffers, desires, yearns and remembers” Interview with Karen Barad  

Defraction is different and is more about exploring how the light waves work - so to start defracting ideas seems appealing also... the idea that we are not just exploring the light, but also the object that is causing defraction... The object causes an interference... that interference results in the light' natural behaviour to create something new...
check this film out to understand the concept of defraction on the National STEM Centre website.

The shadow and play workshops that I have been holding for educators has definitely being bringing me along these lines of thinking - exploring how light works has been giving me the mental practice to explore my own thinking. This is why it is so important with play workshops for educators. It is not just children that learn through play and exploration.

... the entanglement of matter and meaning calls into question this set of dualisms that places nature on one side and culture on the other. And which separates off matters of fact from matters of concern (Bruno Latour) and matters of care (Maria Puig de la Bellacasa), and shifts them off to be dealt with by what we aptly call here in the States “separate academic divisions,” whereby the division of labor is such that the natural sciences are assigned matters of fact and the humanities matters of concern, for example. It is difficult to see the diffraction patterns—the patterns of difference that make a difference—when the cordoning off of concerns into separate domains elides the resonances and dissonances that make up diffraction patterns that make the entanglements visible.
This idea that subjects should not be divided into separate entities but that we should embrace the entanglement to fully appreciate and understand. It is like how Malaguzzi described learning to be like a bowl of spaghetti, the strands of pasta all entangled - Debi Keyte-Hartland connects the spaghetti to the idea of rhizomes - which in a way is similar to how I describe learning being like a  dot to dot (just made that connection right now) - you can read her post here - Rhizomes and Reggio

For me it is so important to be open to the whole, to the new but to use the wisdom of what I already understand as my base. If we are reflecting in the sense of mirroring what we know and understand then it is going to be harder to see all the details, especially if the reflection is poor... but to refract or defract we have the opportunity to see it and underdtand it in a new way.

I am one of many that are wanting to make a change in the educational system. Maybe we need to start thinking differently - critical thinking as inspired by Turing's critical mass... an explosion of ideas that disseminate and trigger a chain reaction of change...

here is an image I use for International Fairy Tea Party... one warm summer day when the sun shone and allowed us to explore rainbows in the water. Refraction in each little drop creates a larger rainbow together... is this mwe? the idea of the individual and the group.... but that is another post...

Jag ber om ursäkt för min svenska... inte alltid lätt att översätta komplicerade idéer... länk till intervjun finns om ni vill läsa den, jag uppleva den som hyfsad komplicerad engelska där jag måste hålla fokus för att förstå, inte bara för alla nya idéer, men för hur man använder språket också (och engelska är mitt modersmål!!)

Detta inlägg reflekterar över hur vi ser på kunskap och hur vi kan lära oss kunskap och interagera med andra med målet att lära oss mer. Igår fick jag en intervju med Karen Barad att läsa, med förslaget att jag skulle uppskatta det tänkande som finns inuti den ... och det gjorde jag verkligen. Det fick min hjärna att göra kullerbyttor och vill leta orden för att beskriva hur jag tänker kring det. Eftersom ordet "reflektion" aldrig tycktes vara tillräckligt för att beskriva mina tanke-process - och ändå är det ordet som används, särskilt inom Reggio Emilia förhållningssätt - att reflektera över tänkandet, reflektera över pedagogiken och även med barnen med hjälp av speglar för att reflektera deras lek. Den första delen av intervjun som fick min hjärne att explodera är när Karen Barad började prata om kritiskt tänkande. Nyligen deltog jag i en dialog med Tom Drummond om kritiskt tänkande som slutade att vara en bloggpost där jag började dra ihop vad jag trodde jag visste och försökte undersöka vad det var som jag trodde var viktigt med kritiskt tänkande - du kan läsa posten - critical doubt
Så för mig, att plötsligt läsa ett annat sätt att se kritiskt tänkande ... koppla det till begreppet kritisk massa ... blev det super spännande ... särskilt som det verkade koppla ihop med mina tankar om att ansluta punkter ...Story of a Dot där det handlar om att sammanföra alla dessa idéer - inte nödvändigtvis på ett snyggt, organiserat sätt, men organiskt, hur en idé kan vara början på en kedjereaktion av kopplingar - en idé till en annan, till en erfarenhet och av kunskap.  
Latour föreslår att vi kan vända sig till Alan Turings uppfattning om kritisk istället för kritik (Turing 1950), där kritisk referera till begreppet kritisk massa - det vill säga när en enda neutron går in i ett kritiskt prov av kärnmaterial som producerar en förgrening kedjereaktion som exploderar med idéer. Som fysiker finner jag den här metaforen skrämmande och illvilligt. Istället bygger jag på ett förslag från Donna Haraway, vad jag föreslår, att diffraktion, att läsa diffraktivt för mönster av skillnader som skiljer sig åt. Och jag menar det inte som ett additivt begrepp i motsats till subtraktion, som jag kommer att förklara lite om. Snarare menar jag att det i det meningen att det är suggestivt, kreativt och visionärt. (det kan vara bra att läsa den på engelska ovan)
När det gäller ljus finns det också orden brytning (refraktion) och diffraktion - inte bara reflektion. När jag läste ovanstående såg jag genast en bild av mig själv som ett prisma (brytning) där ljus (kunskap) skiner igenom mig och bryter mot det för barnen att utforska. Jag vill inte bara erbjuda en version utan en möjlighet att utforska hela ljuset (och jag är också medveten om att vi som människor inte kan se ett helt spektrum med våra ögon ... att fisk ser fler färger än vi gör. .. blows my mind ... tanken att vi helt enkelt inte kan se allt som det verkligen är). Jag ser också barnet som ett prisma ... att jag kan skina ljus och barnet avslöjar en regnbåge ... inte bara min vuxna syn på barndomen, utan att jag måste ta tid att förstå alla färger, komplexitet och hur ett prisma fungerar. Jag kan också se projektet som ett prisma ... att vi lyser ljuset på projektet för att vi alla lär oss ... ger lika värde för alla färger som bryts (även om vi kanske har favoritfärger) och får möjlighet att utforska det hela - inte bara vad vi redan vet. Så brytande/refrakterande idéer verkar ganska tilltalande.
Som Donna säger, "diffraktionsmönster registrera historien om interaktion, störning, förstärkning, skillnad. Diffraktion handlar om heterogen historia, inte om original. Till skillnad från reflektioner förskjuter diffraktionerna inte detsamma på andra ställen, i mer eller mindre förvrängd form, vilket ger upphov till industrier av [berättande om ursprung och sanning]. I stället kan diffraktion vara en metafor för en annan typ av kritiskt medvetande. "
“Matter feels, converses, suffers, desires, yearns and remembers” Interview with Karen Barad  
Defraktion är annorlunda och handlar om att utforska hur ljusvågorna fungerar - så att börja bryta (defrakt - svenska språket vill använda bryta för både orden) idéer verkar tilltalande också ... tanken att vi ska inte bara utforskar ljuset, men också det föremål som orsakar defraktion ... Föremålet orsakar en störning ... den störningen resulterar i ljusets naturliga beteendet skapa något nytt ... kolla in den här filmen för att förstå begreppet defraktion på den National STEM Centre-webbplatsen. Skugg- och lek-workshops som jag har hållit för utbildare har definitivt hjälpt mig att utveckla dessa tankesätt - att undersöka hur ljus fungerar har givit mig den mentala övning att utforska mitt eget tänkande. Det är därför det är så viktigt med lek-workshops för lärare. Det är inte bara barn som lär sig genom lek och utforskning.
... ingrepp av materia och mening innebär att vi ska ifrågasätter denna uppsättning dualisms som placerar naturen på ena sidan och kulturen å den andra. Och som skiljer sig från sakfrågor från brådskande frågor (Bruno Latour) och omsorgsfrågor (Maria Puig de la Bellacasa) och skiftar dem bort för att hanteras av vad vi lämpligen kallar här i USA "separata akademiska avdelningar", varigenom arbetsfördelningen är sådan att naturvetenskapen tilldelas fakta och humanistiska ämne får frågor som till exempel berörs. Det är svårt att se diffraktionsmönstren - skillnadsmönstren som gör skillnad - när avklingning av bekymmer i separata domäner utelämna resonanser och dissonanser som utgör diffraktionsmönster som gör trassel synliga.
Denna uppfattning om att ämnen inte ska delas upp i separata enheter men att vi bör omfamna trassel för att fullt ut uppskatta och förstå. Det är som Malaguzzi beskrev att lära sig är som en skål spaghetti, en massa av trasslig pasta - Debi Keyte-Hartland förbinder spaghetti tanken med tanken på rhizomer - som hur jag beskrev lärande i Story of a Dot (gjort den anslutningen just nu) - du kan läsa hennes inlägg här - Rhizomes and Reggio För mig är det så viktigt att vara öppen för det hela, till det nya, men att använda visdom som jag redan förstår, som min bas. Om vi ​​reflekterar i den meningen att vi speglar vad vi vet och förstår, kommer det att bli svårare att se alla detaljer, speciellt om reflektionen är av dålig kvalitet ... men att bryta (refraktion) eller avböjas (defraktion) har vi möjlighet att se det på ett nytt sätt. Jag är en, av många, som vill göra en förändring i utbildningssystemet. Kanske måste vi börja tänka annorlunda - kritiskt tänkande som inspirerat av Turings kritiska massa ... en explosion av idéer som sprider och utlöser en kedjereaktion av förändring ...

Monday, 14 May 2018


 This is another post that I will share in both English and Swedish (the Swedish comes after the photo)

 I write this as a reaction to what has been going on in Australia concerning consent... where Deanne Carson has caused a stir with her desire to encourage young children's awareness of their own power of consent.

It is quite easy for you to find information about this... and also read some of the comments - of which so many totally lack respect. And this is tragic. For a group of people working with young children to be so fuelled with emotion to an extent that common decency and respect completely left the building makes me concerned about their ability to support children to develop respectful and empathic relationships with others.

But rather than dwell on what has already been written, I thought I would write about my approach to consent and respect when working with young children - all children... well all people really.

For me being respectful of other people, their feelings, their needs etc is essential. Being empathic in our relationships with others is important. It allows us to connect with others and understand. This is essential when dealing with non-verbal children who do not have a "traditional" way to communicate what they want with words, but are reliant on us to interpret their gestures, sounds etc to express themselves.

When working with young children, all children, if there is something that they need to do then I will not ask them... I will respectfully inform them, I will be responsive to their reactions (as there is seldom just one way of doing something) and we will proceed with the action - whether it be changing a soiled nappy/diaper, administering medicine, going inside, washing hands,  or whatever needs to be done.
There are, though, many things where the child can choose... if the child does not want to put on their winter coat, then I will not waste energy making them, I will allow them to go outside, with their coat under my arm and allow them to make that decision themselves (it does not take long for them to realise that it is cold outside and putting on a coat helps keep warm) - or wearing a bib, I will never force a child to wear a bib, that is a choice, for me if clothes get messy it is not a problem... but if messy clothes are a problem for the child then I will remind the child that a bib can prevent that.

So how does consent work in all of this?
Well, for me, if I give a child the option to say no when it is something that needs  to be done and I have to do it, despite the no, then I am not being respectful of the child's decisions, or teaching what consent means. Instead I am teaching that I have more power and that their consent is not important, in a way that... I have given you time to express yourself, but not the power to be master of yourself.

In a way, teaching consent is like teaching children to take responsibility over their own bodies, over their whole self. Responsibility without authority is an incredibly frustrating place to be.
For me, by giving a child a choice, when there is no real option for choosing, we are giving the child responsibility but with-holding the authority.

Consent, when it comes to the "must-do" situations, is about how it is done. Learning how to deal with transitions can be a huge part of that. Many children do not like stopping playing to have a nappy/diaper changed for instance... so maybe by acknowledging they can have a minute to finish off, then change before returning to the play gives the child control over their situation. Maybe the choice of who changes their nappy/diaper is part of the consent - some children are just more comfortable with certain educators/carers. Giving the children the choice to walk to the changing table and select their own nappy or to fly there, or... is consent... the child has chosen to come with you.

Consent with medicine can be so much more tricky... here in Sweden medicine is always made to taste nasty... which makes it really hard to get some children to take it. My daughters understood that they needed to take the medicine for the sake of their own health, and that something nice tasting would be given to them directly after... this strategy did not work with my son. The whole family remembers how I used to have to chase my son around the apartment to get him to take his medicine (thankfully he was healthy most of his childhood, and we trained him to take tablets as soon as possible) - but there were three occasions where he had to take antibiotics - one of the times was life-threatening due to the fact that he had loudly refused consent to have his plaster/bandaid changed while away for a weekend with grandparents and his scraped knee had become badly infected (the memory of the smell of his knee still makes me wretch a little).
Of course, to an extent he did give consent... because he swallowed the stuff (but he also spat out just as much). But as a parent it very much felt like going against his will.  Consent is complicated in this sense.
The same for vaccinations - all of these have been done without the consent of my children - but the way we have vaccinated has been respectful and empathic and we have always explained why.

What is important is that we are respectful of the fact that the very youngest of children are humans like ourselves... they are people with feelings, reactions, opinions from the very start. They also need to learn about taking responsibility for themselves... and this is a slow process over time from being an infant to being an adult living in your own home...
This means as adults we need to give children time and space not to just take responsibility but to practice, to be aware of it and also to understand autonomy.

Simple things like not whisking up a child and changing their nappy, but engaging from the very first day - "I see you need a fresh nappy, I am going to pick you up and change you now" - with eye-contact (for those children who appreciate that). The eye-contact is the dialogue, the connection, the consent - because you will soon see if there is no consent and you need to try a different strategy to ensure the "must-do" gets done.

At age 14 this is something my son struggles with... this sense that school gives him a load of responsibility (do the school work, etc etc) but gives him very little authority (how and when to do the school work) - he does not give consent to participate in the way school works. he is there, because he has to be.

While the original discussion had a focus on how teaching children consent is an important part of being sexually safe - that children learn they have the power to say no to being touched in ways they do not like or want - and that this is a lifetime power... I feel consent is a basic human right in all aspects of our life. It is about self-respect and also respecting others. If we learn about saying no ourselves, we also learn about listening to the no of others... the same goes for the word yes.

I will never forget a chat with a friend when we were talking about teaching our sons that no means no... when she had this chat with her teenage son he turned around and said that was untrue... he went on to explain that if she (mother) said no to him, all he had to to was whine and nag and she would say yes after a while...
She was shocked.
My children were all young at that time, so I made the decision of telling my children, that when I said no, I meant no, but that if they had a good reason for me changing my mind, then I would consider it (and sometimes change my mind, explaining why, or not, explaining why). To me this felt that I was teaching my children about consent at the same time as leaving room for them to express their opinions/inform me when my "no" might have been based on false grounds or my own fears etc.

Consent has also been something that we have practiced through philosophical dialogues - everyone gives consent to others to share their opinions, we give consent to listen, give consent to participate - the children are given responsibility and authority in the dialogue. They need to be respectful and empathic in how they listen to others, and also in how they communicate their opinions to others.

learning consent is essential for living a healthy social life.

Jag skriver detta som en reaktion på vad som har pågått i Australien om samtycke ... där Deanne Carson vill uppmuntra unga barns medvetenhet om sin egen samtycke. Det är ganska lätt för er att hitta information om detta ... samt läsa några av alla kommentarerna - varav så många saknar helt respekt. Och det här är tragiskt. För att en grupp människor som arbetar med yngre-barn ska bli så uppslukade av känslor i en så stor utsträckning att gemensam anständighet och respekt är helt borta, gör mig oroad över deras förmåga att stödja barn att utveckla respektfulla och empatiska relationer med andra. Men snarare än att skriva på det som redan har skrivits tänkte jag att jag skulle dela min inställning till samtycke och respekt när jag arbeta med yngre barn - alla barn ... ja, alla människor egentligen. Att man respekterar andra människor och deras känslor, deras behov etc är viktigt. Att vara empatisk i våra relationer med andra är också viktigt. Det låter oss ansluta till andra och förstå. Detta är viktigt vid hantering av icke-verbala barn som inte har ett "traditionellt" sätt att kommunicera vad de vill ha med ord, men är beroende av oss att tolka sina gester, låter etc för att kunna uttrycka sig. När jag arbetar med yngre barn, alla barn, om det finns något som de behöver göra så frågar jag inte dem ... Jag informera dem med respekt, jag kommer att vara lyhörd på deras reaktioner (eftersom det är sällan ett sätt att göra något) och vi kommer att fortsätta med åtgärden på det sättet vi är överens om - t.ex byta blöja, administrera medicin, gå in/ut, tvätta händerna eller vad som helst som behöver göras. Det finns dock många saker där barnet kan välja ... om barnet inte vill klä på sin vinterrock, då slösa jag inte energi på det, jag tillåter dem att gå ut och med kappan under min arm och tillåta dem att fatta beslutet själv (det tar inte lång tid för dem att inse att det är kallt ute och att en kappa hjälper till att hålla värmen) - eller bär en haklapp, kommer jag aldrig att tvinga ett barn att bära en haklapp, det är ett val för mig om kläderna blir smutsigt (eller inte), det är inte ett problem ... men om det är ett problem för barnet, så kommer jag att påminna barnet om att ett haklapp kan förhindra det. Så hur fungerar samtycke i allt detta? Tja, för mig om jag ger ett barn möjlighet att säga nej när det är något som behöver göras och jag måste göra det, trots barnets nej, så respekterar jag inte barnets beslut eller lär barnet vad "samtycke" betyder. Istället lär jag barnet att jag har mer makt och att deras samtycke inte är viktigt, på ett sätt som ... Jag har gett dig tid att uttrycka dig, men inte makt att vara mästare på dig själv. På ett sätt att undervisa kring samtycke är som att lära barn att ta ansvar över sina egna kroppar, över hela sig själv. Ansvar utan befogenhet är otroligt frustrerande. För mig, genom att ge ett barn ett val, när det inte finns något verkligt val för att välja, ger vi barnet ansvar utan att befogenhet. Samtycke, när det gäller "måste-göra" situationer handlar om hur det görs. Att lära sig att hantera övergångar kan vara en stor del av det. Många barn gillar inte att sluta leka för att byta en blöja till exempel ... så kanske genom att bekräfta att de kan ta en minut att slutföra, byta och sedan återvänder till lek ger barnet kontroll över sin situation. Kanske valet av vem som byter blöjan är en del av samtycket - vissa barn är, helt enkelt, mer bekanta med vissa pedagoger. Att ge barnen val att gå till skötbordet och välja egen blöja eller "flyga" dit, eller ... är samtycke ... barnet har valt att följa med dig på ett specifik sätt. Samtycke med medicin kan vara så mycket svårare ... här i Sverige är medicin alltid gjord för att smaka äcklig ... vilket gör det väldigt svårt att få vissa barn att äta den. Mina döttrar förstod att de behövde ta medicinen för egen hälsa, och att något som smaka gott skulle ges dem direkt efter ... den här strategin fungerade inte med min son. Hela familjen kommer ihåg hur jag brukade jaga min son runt lägenheten för att få honom att ta hans medicin (tack och lov var han frisk mestadels av sin barndom och vi tränade honom att äta tabletter så snart som möjligt) - men det fanns tre tillfällen där han var tvungen att ta antibiotika - en gång var livshotande på grund av det faktum att han hade kraftigt vägrat sin samtycke att byta plåster medan han var borta för en helg med farföräldrar och skrubbsåret på knäet hade blivit svår infekterad (minnet av lukten på hans knä gör mig fortfarande lite illamående). Givetvis gav han i viss utsträckning samtycke ... för att han svalde den (men han spottade också lika mycket ut). Men som förälder det kände som jag verkligen gick emot hans vilja. Samtycke är komplicerat i den meningen. Detsamma för vaccinationer - alla dessa har gjorts utan mina barns samtycke - men på ett sätt som har varit respektfullt och empatisk och vi har alltid förklarat varför. Det som är viktigt är att vi är respektfulla för det faktum att den allra yngste barn är människor som oss vuxna ... de är människor med känslor, reaktioner, åsikter från alldeles början. De behöver också lära sig att ta ansvar för sig själva ... och det här är en långsam process - från att vara ett spädbarn till att vara en vuxen som bor i sitt eget hem ... Det betyder att vi pedagoger måste ge barnen tid och utrymme för att inte bara ta ansvar utan att öva, vara medveten om det och också att förstå självständighet. Enkla saker som att inte bara ta upp ett barn och byta blöja men att vi ska interagera från den allra första dagen - "Jag ser att du behöver en ny blöja, jag ska plocka upp/bära dig och byta dig nu" - med ögonkontakt (för dem barn som uppskattar det). Ögonkontakt är dialogen, anslutningen, samtycket - för att du snart märka om det inte finns något samtycke och du måste prova en annan strategi för att säkerställa att "måste-göra" blir gjort. Vid 14 års ålder är det här som min son kämpar med ... att skolan ger honom en massa ansvar (gör skolarbetet, etc etc) men ger honom mycket liten befogenhet (hur och när man gör skolarbetet) Det betyder att han inte ge samtycke för att delta i hur skolan som den fungerar just nu. Han är där, för att han måste vara.
Medan den ursprungliga diskussionen fokuserade på hur undervisning av barn kring samtycke är en viktig del av sexuellt säkerhet - att barn lär sig att de har makt att säga nej för att bli rörd på ett sätt som de inte gillar eller vill ha - och att det här är en livstids makt... jag anser att samtycke är en grundläggande mänsklig rättighet i alla aspekter av våra liv. Det handlar om självrespekt samt respekt för andra. Om vi ​​lär oss om att säga nej när det gäller oss själva, lär vi oss också om att lyssna på andras nej ... detsamma gäller ordet ja. Jag kommer aldrig att glömma en dialog med en vän när vi pratade om att lära våra söner att nej betyder nej ... när hon hade den här pratstunden med sin tonårsson svarade han att det inte stämde ... han fortsatte med att förklara att när hon (hans mamma) sa nej till honom, behövde han bara tjata lite och hon skulle säga ja efter ett tag ... Hon var chockad. Mina barn var i förskolan då, så jag fattade beslutet att berätta för mina barn att när jag sa nej, menade jag nej, men att om de hade en bra anledning att jag skulle ändra mig, skulle jag överväga det (och ibland ändrar jag mig och förklarar varför, eller inte, och förklarar varför). För mig kände det mig att jag lärde mina barn om samtycke samtidigt som det var utrymme för dem att uttrycka sina åsikter / informera mig när min "nej" kunde ha grundats på felaktiga skäl eller min egen rädslor etc. Samtycke har också varit något som vi har övat genom filosofiska dialoger - alla ger samtycke till andra att dela sina åsikter, vi ger samtycke att lyssna, ge samtycke att delta - barnen ges ansvar och befogenhet i dialogen. De måste vara respektfulla och empatiska i hur de lyssnar på andra, och också i hur de kommunicerar sina åsikter till andra.